Ett år sedan..

När jag läste igenom lite gamla idrottshändelser här i bloggen så läste jag endel om mina skador, de har jag skrivit mycket om. Men det slog mig att jag aldrig skrivit riktigt vad som hände. Eller har jag det? Borde jag ha gjort, men jag kunde inte hitta det någonstans. Menmen, tänkte skriva om det nu iallafall, för ingen dag passar bättre att göra det på än idag. Idag är det nämligen exakt ett år sedan.

3 januari -08
Skånecup i Baltiska hallen. Vi skulle spela tre matcher och var nu inne på vår sista. Andra halvlek tror jag bestämt. Vi låg under, så ingen var väl egentligen så jättepepp, men alla kämpade på bra iallafall, läktaren var ganska full. Men så hände nåt, jag har ingen aning om hur det gick till, men jag sprang väl ihop med en tjej på något sätt och ramlade. Fan, va ont det gjorde i knät! Fallet i övrigt var inte så dramatiskt, så det verkade nog rätt lame att jag fick så ont. Jag fick iallafall hjälp upp och ut till sidan av planen där jag fick sitta bland våra avbytare. Det var lite svullet, annars såg det ganska normalt ut. Matchen var snart slut och jag fick hjälp till sjukvårdaren som nästan var omöjlig att få tag på. Han böjde och sträckte på det, det gjorde väldigt ont i vissa lägen. Han lindade om det sjukligt hårt och så skulle jag ha det i en halvtimme eller var det var, sen skulle det lindas om. En stund senare kom sofia, som hade sett allt uppifrån läktaren. Knät, som nu hade blivit blått, lindades om och det kändes redan mycket bättre. Jag kunde dock inte cykla hem, så tanken var att sofia skulle rama mig. Men denna dag var det en galen snöstorm, så det blev lite klurigt. Vi gick hem därifrån helt enkelt och ju längre vi kom, desto bättre kändes det. Fast när vi kom hem började det kännas av rätt rejält igen.
Jag satt vid datorn och spelade casino mot krille, som satt vid en annan. Jag fick hela tiden hålla ena handen hårt på låret och massera. Kallsvettades lite. Tillslut stog jag inte ut längre, och skulle ut i hallen för att ta min mobil och ringa mina tränare för att fråga vad de tyckte jag skulle göra, för det var galet svullet nu. Då upptäckte jag att jag inte kunde gå. Jag fick kräla/hasa mig ut i hallen, skickade ett sms och fick som svar att vi borde sticka till akuten. Men mina föräldrar sa som vanligt att vi väntar och ser.

Natten från den 3e till den 4e var nog den värsta i hela mitt liv. Vi hade lagt en kudde under mitt knä eftersom jag inte kunde sträcka på det och jag låg halvt sittandes. Kanske att jag lyckades somna på kvällen eftersom jag hade tagit piller, men jag vaknade iallafall mitt i natten och kunde inte somna om. Jag kunde inte röra mig. Alls. Om jag gjorde minsta lilla röresle gjorde det så ont att jag nästan skrek. Och om man ligger på exakt samma sätt i flera timmar, så börjar det göra rejält ont i andra delar av kroppen också. Nacken, ryggen och aset minns jag att jag fick otroligt ont i. typ kramp. Helt paralyserad och ont på flera ställen. Hela natten. Jag grät, det minns jag. Tyst i min ensamhet. Visst låter det deppigt? Det var det... Efter att ha hållt på så i ja.. sex timmar kanske, gick äntligen mamma upp. Jag sa något till henne och sen försvann hon ut i köket. Jag låg och väntade på att hon skulle komma tillbaka, men nä, hon stack till jobbet. Pappa gick upp kanske 3 timmar senare. Fy fan va kroppen var trött på att ligga på samma sätt fortfarande. Pappa hjälpte mig ur sängen, det tog tre kvart tror jag. Minimala rörelser i slow motion för att det inte skulle göra alldeles för ont. Ner för trappan ut på gården tog också sin tid.. Han körde mig på cykel bort till vårdcentralen och när vi varit där länge, blev vi skickade till akuten.
Vi fick vänta ett tag, men fick ändå gå in före många andra som suttit och väntat länge. Jag fick ett rum med en säng där jag låg. Tillslut kom några tanter. De sa att ledbandet hade gått av och att knäleden nu var fylld med blod som runnit ut (den galna svullnaden). Detta blod måste ju bort därifrån, för då släpper de största spänningarna. De varnade mig för att det skulle göra ont, men det hjälpte tydligen att vara avslappnad. Det var bara att sätta igång och suga ut det. Med en stor spruta. Utan bedövning, great. Jag fick förvisso två smärtstillande tabletter, men de fick jag cirka 2 minuter innan de satte igång, så de hade ju knappats börja verka än. Fy fan va lång tid det tog! Och ont gjorde det. De fyllde minst fyra sprutor med mitt äckligt blod. Jag var nog likblek i ungefär hela facet och skakade i ungefär hela kroppen. Men de hade rätt, spänningarna släppte lite iallafall (plus att tabletterna ju började göra sitt). Jag skickades runt i en massa korridorer, in på rönken osv.
Tillslut fick jag kryckor, tabletter, remiss till sjukgymnast och ett bandage.

Jag använde aldrig kryckorna i skolan, det kändes bara så sjukt osmidigt. Istället gick jag som ett sär. Men det blev iallafall bättre hos sjukgymnasten som jag gick hos typ 7 gånger. Blev lite rörligare, men nu, ett år senare kan jag fortfarande inte sitta på huk. För så mycket kan jag inte böja det, då gör det skitont. Jag har knäskydd när jag spelar fotboll och får ont i vissa lägen.

Men som sagt, får väl vänta och se..

Må väl
Peace out