Thursday, January 01, 2009

Året som gått
-del 1

IDROTT

21 januari
Idag har varit en annorlunda måndag med mitt knä i fokus under större delen av dagen.Klockan tio befann jag mig tillsammans med mamma på Ortopedens mottagning på UMAS. Utanför ramlade regnet ner från den gråa himmeln. Efter att jag gått på toa inne på en wc med knall blått ljus, hörde man ur några knastriga högtalare "Linda Zaar till mottagning 2!". Vi gick in i en korridor och blev lämnade i ett rum. Där fanns inte mycket. En bår, en stol och en dator med en bild på mitt skelett i knät på (jag vet att alla sjukhusrum ser ut så, men hallå! jag försöker locka fram lite spänning här!). Efter ett tag kom läkaren - en gammal, trevlig man. Han drog och vred i mitt knä och konstaterade att det inte var en korsbandsskada, utan bara något annat ledband men att jag skulle avstå från fotbollen och annan "närkampsport" i minst en månad till. Bra, men synd...När vi var klara hade det slutat regna.

8 februari
Idag red jag.. Vi hoppade och det kom en snäv sväng. Hela hästen ramlade omkull. Halkade åt sidan. Med mig på. Han landade på min fot. Jag slog i huvudet och har nu ont i min fot. Fan också!

1 mars
I torsags tränade jag för första gången sedan skadan den 3e januari, gott folk! Det kändes konstigt.. Ny tränare och så ju, så jag kännde mig lite som en främling, en outsider innan vi kom dit. Det gick sådär.. Med knät och så menar jag. Redan tidigt på träningen sparkade jag och en annan tjej samtidigt på bollen som var en bit upp i luften. Vi sparkade åt olika håll så bollen stannade still, och aj! mitt knä. Sedan kännde jag av det större delen av träningen, ajdå. Bortsett från knät och foten gick det faktiskt... skitdåligt! Usch, vad jag nästan skämdes...
13 mars
..Ja, eller först hade vi idrott (inne) Önsketimme och det blev såklart fotboll. Kul i början, men sen blev det frustrerande. Man står mitt i ett spel som man älskar, men är nästan lite rädd. Ja, det var så jag kände mig. ska inte klaga för mkt, men fan för alla dessa skador alltså. Jag kan ju varken skjuta eller ens ta bollen. Det kändes som om folk bara skrattade, fast riktigt så var det nog iofs inte.

28 april
Och, nu kommer ni få höra om en av de bästa dagarna på länge! Vaknade lagom tidigt, duschade, åt och packade alla mina grejer. Cyklade med sofia till mariedal där vi skulle möta Gislöv. I panik kom jag på att jag lyckats glömma mina benskydd, har ju så jäkla mycket andra skydd att hasa runt på. Aja, det löste sig tillslut ialla fall. Max kom och tittade som han tidigare dagt och några minuter inpå matchen såg jag till min stora förvåning även Marco från 9b. Första halvlek är alltid sådär och det distraherade mig endel att de var där och tittade också, för jag började dessutom på "publik-sidan". Det var riktigt, riktigt varmt också. Det kändes som mitt huvud skulle sprängas, men det var kul iallafall! Vi tog ledning med 1-0, de kontrade med 1-1, vi gjorde 2-1 sedan var första halvlek slut. Jag drack litervis med vatten och sedan kändes allt mycket bättre. Vi gjorde 3-1 och sedan gjorde de också ett mål. NU, mina vänner ska ni få höra om världens bästa händelse! Vi fick en hörna från höger sida, jag befann mig vid vänstra stolpen, fast en bit ifrån. Hörnan slås av Edita, den går försbi en hel massa människor, jag ser att den närmar sig, jag träffar den med huvudet, blundar för en sekund och känner att den träffar liiiite för högt upp på huvudet, men när jag öppnar ögonen ser jag hur nätet rör sig och att bollen KOMMIT IN I MÅLET! MÅÅÅÅL! JAG gjorde MÅÅÅÅÅÅÅL!!!! Fattar ni?! Mitt första mål EVER! Och det var en nick! Jag blev så JÄVLA glad! (ursäkta svordomen) Jag sprang och kramade Josefin sen kunde jag bara jogga tillbaka och skaka på huvudet med en rejält smil på läpparna. "Bra Linda!" hördes från alla möjliga håll och kanter och jag kunde inte fatta det! Hade aldrig kunnat tro att det var SÅ kul att göra mål. Ler nu när jag skriver om det också! Och jag log när jag berättade om det för mina föräldrar och jag log typ resten av matchen sen kändes det som. Den lyckan hade jag kunnat leva på i över en vecka eller nåt! Kanske ännu längre! Herregud. Ja, matchen slutade 4-2 och jag blev utsedd till en av matchens lirare. GRYMT KUL!

1 oktober
Precis innan jag stack dit fick jag ett samtal på mobilen. "Hejsan, de är anders från Lilla Torg. Är detta Linda?" "Hej, ja det är det" "Jo jag undrar om du vill spela match med damlaget imorgon? Det är bortamatch i sjöbo. Samling klockan tolv". Jag kunde inte komma på någon bra anledning till att inte spela, så jag kunde ju inte göra mycket annat än att tacka ja och sedan skryta om det för kompisarna på festen ;)

14 november
Att trilla av är en väldigt konstig upplevelse. Ja, upplevelse. Jag hann tänka väldigt mycket innan fallet trots att det gick så fort, faktiskt. Jag tänkte att shit, min fot kommer fastna i stigbygeln. Och så tänkte jag att fan, jag kommer trilla rakt in i hinderstödet. Inget av det hände, som tur var, men trilla av det gjorde jag.Ja, det är en konstig upplevelse. Jag slöt inte ögonen i fallet, inte i hela iallafall. Man ser först bara en massa suddigt, sen blir det svart för en kort sekund, och sen ser man ridunderlaget (låg på mage). Jag hörde mig själv väsa "fuck!" och slog lite nätt med handen i marken. SEN känner man att, fan, det gör ont ju! Ont att röra sig. Kramp i vaden, ont i sidan av ryggen, svidande skrapsår på armbåden, men framförallt ont i vänster pekfinger. Ridläraren kom fram och sa hur synd det var, för det hade ju gått så bra precis innan. Jag hoppade upp igen, hästen hade stått nån meter bort och väntat snällt, men att hoppa fler hinder lät jag bli.

KONSTIGT/FILOSOFERINGAR

18 januari
Nyår blev väl ingen jättehit för min del, men det hindar mig inte att få det bästa året ever! Fast, hur många gånger har man inte haft den inställningen? Stämmer det? Jag vet inte, men om vi antar att det gör det, så skulle det ju innebära att livet bara blir bättre och bättre. Är livet bättre när man är exempelvis arton än när man är sexton? Ja, det skulle nog kunna vara riktigt. Men om man räknar vidare.. 20..50..70..100. Då är det mer tveksamt. Så var går gränsen? Vi får väl se..

19 januari
Här sitter man och funderar på vad man ska göra, och vad passar då inte bättre än att skriva ännu ännu mer här? Fast kanske det skulle passa bättre med ett kort inlägg? Ett sådant på kanske bara några få, kloka meningar? Eller kanske till och med några få, kloka ord? Jag gillar den sortens inlägg. Att läsa, inte att skriva. Det är svårt, svårare än att bara babbla på. Det är nog en av mina starkare sidor. Fast inte här på bloggen, för då får man inget gensvar. Jag vet ju knappt om någon läser. Eller jag förmodar att ingen gör det, men man kan ju aldrig vara säker. Det är synd, för det hade varit otroligt kul med lite respons. Någon som tycker till, både negativt och positivt, om inlägget eller mitt sätt att tänka i ren allmänhet, med en liten kommentar. Det hade pushat en något så otroligt! För att göra detta inlägget sådär kort och finurligt, väljer jag att sätta punkt här med några väl valda ord;Sökmotorn på denna datorn suger
-
Här med förklaras jag, Linda Cecilia Zaar till Villle! Ja! Ville är mitt nya smeknamn! Max Ekman, min kära vän, är upphovsmannen och det tackar jag för! Så hädanefter, alla trevliga - kalla mig Ville! Fråga för förklaring

1 mars
om jag ska beskriva resan och landet med endast en mening, skulle den nog lyda följande: Allt var jättebra, förrutom toapappret! Ja, that's right! Så var det verkligen.. hur tänker man när man gör ett så tunt, oanvändbart toapapper? Och tänk på miljön! Det är ju jättekass när man måste ta två meter varje gång man behöver! Nog talat om detta
-
Iförrgår när vi hade biologi snacka ivan endel om att universum är oändligt.. Och att det vuxit sedan bigbang..Men det är en sak jag inte kan förstå; Hur f*n kan något som redan är oändligt, ändå växa ännu mer? Åt vilket håll växer det? För om man åker ditåt måste man ju tillslut hitta slutet. Man kan ju inte kalla det "att växa" om det redan vuxit något där förut. Förstår ni? Man kan ju inte kalla det "växa" om det redan finns nåt där! Av det som växer. Snurrigt...

23 april
Hem igen och vidare till träningen. Bekim, vår tränare, var inte där så vi hade eva istället. Varmt och skönt! Men tyvärr var jag på dåligt humör exakt hela dagen pga en accident i skolan som hände en mkt nära vän till mig. Det är inte klokt vad man påverkas. Först blev jag helt ställd och ledsen. Sen resten av dagen var jag väldigt sammanbiten och kände faktiskt att det brännde till bakom ögonen några gånger. Fick ett mycket bra engelska-nationellaresultat, men kände typ ingen glädje. Sen gick det över i trötthet istället. Och på träningen var jag på farligt humör.
-
Den var ändå ganska kul! Teater är lite speciellt. Men en sak tänkte jag på! Att i slutet, är det inte lite löjligt hur de ska springa fram och tillbaks, fram och tillbaks och bara tacka tacka. Eller bli tackade kanske? Okej att de är duktiga skådisar, men det är ju faktiskt deras jobb. Och de har ju lärt sig det på nån utbildning. Hur hade det sett ut om läraren hade sprungit ut och in i slutet av varje lektion? Eller kanske en busschafför vid varje hållplats? funkar inte...

15 maj
Idag när jag gick hem från skolan så såg jag ett gammalt par, en tant och en farbror. Dessa två pensionärer var nästan exakt likadant klädda - båda hade en beige outfit. Då slog det mig, de flesta gamla människor har ju beiga kläder! Och om de inte är beiga så är de ju nästan alltid i någon annan neutral och anonym färg som grå eller vitt. Då undrar man ju såklart, varför? Är det för att man inte vill sticka ut? För vadå, får man sämre självförtroende när man blir äldre? Det borde ju vara tvärtom! Dessa gamla människor är ju överlägsna de flesta andra när det kommer till upplevelser och erfarenheter. Jag själv har ju levt jättelänge, hela femton år, och dessa i kanske 70-80. All respekt till pensionärerna! Så hemskt om det vore så att man blir osäkrare med åren..Fast jag undrar alltså, så är det nog inte. Eller det beror ju på erfarenheterna om livet i och för sig...Eller är det kanske så att den senaste trenden de orkade följa var just dessa anonyma färgerna? Så har de liksom stannat kvar där? Så de som blev pensisar på nittiotalet kanske bär magtröjor deras sista år? Så om vi säger att jag skulle bli lite gammal nu, och alltså stanna kvar i detta mode som regerar just nu, så skulle jag gått runt med hög midja, stora solbrillor, något löst upptill, en slarvig toffs och ett par ballerina - allt i starka sommarfärger. För resten av mitt liv! Ändå fett....Eller är det så att de är otroligt fåfänga och endast bär färgen de klär i? Och så råkar det bara vara någon ljus färg. Kanske som lyfter fram hårfärgen? Då är det liksom helt tvärtemot min första teori, osäkerheten, utan de försöker bara göra det absolut bästa av de själva (för att synas och vara så snygga som möjligt?) En intressant fråga det här. Man borde lägga ner mer tid på att tänka på gamla människor. Jag gör det ibland faktiskt. Eller om man ser en gammal hemlös. Undra hur dess uppväxt sett ut? Hur såg han/hon ut som ung? Vad har han/hon upplevt? Vad var han/hon bra på som ung? Tyckte om att göra? hur såg världen ut? Hur var reaktionen på tvn, bilen, telefonen och allt annat sånt? Krigserfarenheter? Husdjur? Yrke? Släkt? Födelsedagar? Kompisar? Tänk att en gammal hemlös alkis kanske var en av de snyggaste ocg populäraset killarna på skolan, som var riktigt grym på fotboll och hade proffsdrömmar? Då blir det plötsligt väldigt tragiskt. Varför gick de drömmarna åt skogen? Hur hamnade han här?

23 maj
..Då var jag så trött att jag bara orkade titta på molnen. Man kan få syn på många roliga molnfigurer däruppe. Bland annat såg jag en groda som sköts ur en kanon, en varg med nåt i munnen och ett par badbrillor. En gång när jag var liten, så såg jag jesus liggandes på rygg med en bok i händerna. Detta mobbar fortfarande min familj mig för; "JAG SER JESUS!".

6 juni
Påvägen till stallet var jag jättenära att cykla över en duva som sprang in framför cykeln. Jag skojar inte, jag fick ställa mig på bromsen. Det var faktiskt ganska otäckt, jag hade kunnat döda den. Det hade nog sett ganska äckligt ut. Undrar hur det då känns att köra på, eller vara nära att köra över, en människa. Jag menar, jag blev nästan lite skärrad över att bara nästan cyklat på en duva! Jag som dessutom hatar duvor!


8 juli
Dagens fundering: När man har varit ute i regn så blir man alltid jättevarm när man kommer in. Hur kommer det sig? Borde man inte frysa för att man blivit blöt? Det kanske har med att det är sommar att göra?

Fortsättning följer...

1 comment:

Anonymous said...

aaw man blir helt glad när man läser om ditt första mål :D fast inte om alla skador iaf ;o ha ett bra 2009!