Dream a little dream of me
Innan jag går in på ämnet drömmar tar vi en snabbis om helgen:
I fredags chillade jag bara dillen efter ridningen, då jag ridit Good Lord.
På lördagen stack jag ut på stan för att fynda på rearean innan jag skulle fika med några kompisar. Hann dock inte gå i så många butiker, för jag fastnade i Zara. Tillslut blev det 3 slappa, men snygga T-shirts med coola tryck (kan kanske ses på zaarcastic nångång i framtiden) och en cardigan för totalt cirka 300 tror jag. Fyndigt!
Sen träffade jag som sagt amanda, maja, mette, iris, eveline och agnes för en fika på lilla torg. Där blev vi ett bra tag innan det var dags att gå hem igen. Middag, Wildkids (!) och sen hem till mette i klagshamn med samma gäng minus iris för kortspel och kladdkaka. Skoj!
Söndagen kändes rätt onödig. Jag drog ut på stan igen, men det var tråkigt. Gjorde lite läxor och så, annars var den inte till någon nytta alls.
Igår började skolan igen med musiklyssning, franska, idrott och kör. På idrotten skulle vi få resultat i olika grejer, några friidrottsgrenar bland annat. Jag klarade inte 1.35 i höjden och blev på sjukt kass humör. Försökte så många gånger att jag inte ens hann stöta kula, doh! På kören hatade man klas ungefär lika mycket som vanligt. Han är hopplös. Verkligen. Man får kanske inte säga så om folk? Men man har ändå ett visst ansvar när man har hand om en så stor kör med en massa stämmor att lära ut. Och han sabbar det varje gång. Nåja, jag hade iallafall en godispåse och mette vid min sida.
Sen var det gym med Patricia as usual och jag ökade vikt i två maskiner, kan nog egentligen öka i fler, men tar och väntar lite.
Sen blev det natten till idag och så kommer vi in på rubriken lite. Jag drömde en massa olika drömmar som handlade om ungefär samma sak, vad tänker jag inte säga, men de fick mig att tänka om lite. På ett positivt sätt! De var nice, och jag har fått en bättre inställning till den/det nu. Det är konstigt hur mycket drömmar kan påverka. I femman var jag borta från skolan överlänge pga en dröm. Man vet ju inte heller varför man drömmer, vad hjärnan vill. Kanske visa en sanning? Intala en nåt med flit? Förbereda en på nåt eller varna för något? Det är spännande att sova.
En annan sak jag drömmer om just nu, fast på dagen, är sommar! Gud, vad jag vill ha sommar! Eller värme iallafall. Vår, kan väl få duga då. Och i slutet av maj är det ju SIEEEEESTAA som gäller för hela slanten! Åååh, åka på varm festival dit ALLA ska i tre dagar! Konstigt att man längtar? Det är helt sick. längtar, längtar, längtar!
Tror jag ska ta och lägga ut lite sommarpics på Zaarcastic senare idag, så kika in där later.
Tisdag i dag, somsagt. Och jag har, som många andra, studiedag idag. Egentligen sämsta dagen att vara ledig på, men det får la duga. Om fem minuter ska jag cykla iväg till gymmet för att springa på löpband en himla massa med patricia. Sen måste jag plugga franska och matte och ikväll är det förmodligen fotbollsträning, men om det bara är jogging så känns det ju aningen onödigt att komma... så vi får se!
Må väl
Peace out
Tuesday, January 27, 2009
Friday, January 23, 2009
Thursday, January 22, 2009
Att det var längesen visste jag, men att det var över en vecka sen! Katastrof...
Nu sitter jag iallafall här med min kalender brevid mig för att kunna reda ut vad som hänt sedan sist..
Typ alla skoldagar blev lite kortare än vanligt, har jag för mig. Lektioner plockades bort och lärare var sjuka. Eller nåt.
Gymma på onsdagen, på torsdagen slutade vi astidigt och jag, alex och amanda gick hem till henne. Valde ut spel inför fredagen och såg på vänner. Träningen blev inställd, suprise suprise..
Fredagen dårå. Jag hoppade Ränta och det gick rätt bra. Skyndade hem, åt, duschade och tog sen bussen till svedala. Amanda och alex kom och mötte mig och sen väntade vi ett bra tag på joakims buss. Men han kom så småningom och vi gick hem till alex för att starta vårt spelmaraton! Först blev det Brainstorm, killarna mot tjejerna. Det var väldigt skoj! Vi spelade en och en halv omgång och tröttnade sen. Ingen kände för monopol så vi spelade lite kort istället. Jag skulle ta sista bussen hem som gick redan vid två och tiden gick snabbt, så det var dags att gå när det var som roligast (eftersom alla var så sjukt övertrötta). Det var såå skönt när jag väl somnade när jag kommit hem.
Nästa dag, lördagen, var det upp tidigt för att gymma klockan tio. Vem hade kunnat tro att där skulle vara så mycket folk där vid den tiden? På dagen chillade jag nog mest, men frammåt kvällen var det dags att åka till klagshamn hem till mette där maja också var. Sjukt nice chillkväll med fruktsallad, kortspel, vattenpipa och Mamma Mia. Sov över där och morgonen därpå fortsatte vi se på mamma mia, åt makaroner och spelade mer kort. Eller morgon och morgon förresten...
Vid halv nio träffade jag mette igen på gustav och vi gick genom regnet till Filmstaden där vi träffade maja och deras tre kompisar ralle, linus och shagan. Vi såg Wallander: Hämnden och det var faktiskt ändå rätt bra :O Om biljetterna inte redan hade varit bokade så hade jag nog inte följt med, var så sjukt opepp. Ingen satt framför oss heller, så man kunde sitta bekvämt med benen över stolen. Nice nice, kom hem vid halv tolv.
Måndag. På gymnastiken dansade vi och det var svinigt roligt! Töntiga armkroksdanser där man hoppade polkasteg med sin partner (jerry i mitt fall) och sedan andra danser där man hela tiden bytade partner. Lite bugg blev det också. Skitskoj! Sen gymmade jag.
På ksu'n i tisdags skulle vi sätta ihop olika rörelsemönster i par. Jag hamnade med olof och man skulle sätta upp en lite kort scen där man skulle göra olika saker. Bland annat snurra, sväva, trippa, stelna, växa, skaka osv. Det var ändå rätt skoj. I slutet skulle vi ha avslappning. Det var sjukt skumt. Vi skulle sitta på en stol, inte halvligga på den, utan sitta rak i ryggen med händerna i knät. Hon snackade först en kort stund så man skulle hamna i ett visst tillstånd. Sen satte hon på ett högt ljud som lät ungefär som en helikopter som kom och stack, kom och stack om och om igen. Och så tände hon lamporna, men detta skulle man inte låta påverka en. Jag tyckte det var sjukt nice ändå men vissa andra tyckte det var jätteobehagligt. Började må illa och tyckte det kändes som om stolen började luta och en massa sånt.
På kvällen trodde vi det var träning och stack till mariedal, men nä. så det blev hem igen.
Igår var det onsdag! Efter skolan gymmade jag, sen stack jag hem och duschade. Idag, torsdag, har vi varit lediga, så igårkväll stack jag sedan hem till amanda där alex också var. Vi lagade pasta med köttfärssås och jakob och joakim kom också. Vi spelade Den försvunna diamanten som var skittrist och sen började vi på Monopol. Alla blev väldigt trötta, så vi gick en promenad vid halv tolv-tiden, men det hjälpe inte såå jätte mycket. Men vi fortsatte spela och det gick grymt bra för mig. Hade typ 6 stycken 10.000 lappar, minsann. Sen gick vi upp till amandas rum för att se på vänner, jag somnade dock på golvet och fick sen lägga mig på en madrass istället. Så småningom stack Jakob hem och de andra gick också och la sig. Jag gick ner och somnade i soffan där nere istället. Panik att ligga i ett knäpp tyst, kolsvart rum med andra alltså. Alla ljud hörs, jag tycker det är helt otäckt. Gick mycket bättre att sova när Vänner var på. Dessutom mådde jag lite illa, men soffan funkade bra. När alex och amanda väckte mig för frukost och ny monopolomgång hade joakim redan gått. Denna gången förlorade jag stort, deppigt.
Kvart i två var det utvecklingsamtal med mamma så det blev till att cykla fram och tillbaks till heleneholm och där imellan köpte jag en cheeseburgare. Resten av dagen har tillbringats åt att plugga historia, engelska och excel och jag är ganska rejält trött.
Imorgon väntar ridning, men förutom det har jag nada helgplaner. Känns ändå ganska skönt, faktiskt men vi får väl se vad som händer. Eller på lördag ska jag nog träffa kikki och så blir det förmodligen gymmet också.
Varsågoda för detta otroligt tråkiga inlägg
Må väl
Peace out
Nu sitter jag iallafall här med min kalender brevid mig för att kunna reda ut vad som hänt sedan sist..
Typ alla skoldagar blev lite kortare än vanligt, har jag för mig. Lektioner plockades bort och lärare var sjuka. Eller nåt.
Gymma på onsdagen, på torsdagen slutade vi astidigt och jag, alex och amanda gick hem till henne. Valde ut spel inför fredagen och såg på vänner. Träningen blev inställd, suprise suprise..
Fredagen dårå. Jag hoppade Ränta och det gick rätt bra. Skyndade hem, åt, duschade och tog sen bussen till svedala. Amanda och alex kom och mötte mig och sen väntade vi ett bra tag på joakims buss. Men han kom så småningom och vi gick hem till alex för att starta vårt spelmaraton! Först blev det Brainstorm, killarna mot tjejerna. Det var väldigt skoj! Vi spelade en och en halv omgång och tröttnade sen. Ingen kände för monopol så vi spelade lite kort istället. Jag skulle ta sista bussen hem som gick redan vid två och tiden gick snabbt, så det var dags att gå när det var som roligast (eftersom alla var så sjukt övertrötta). Det var såå skönt när jag väl somnade när jag kommit hem.
Nästa dag, lördagen, var det upp tidigt för att gymma klockan tio. Vem hade kunnat tro att där skulle vara så mycket folk där vid den tiden? På dagen chillade jag nog mest, men frammåt kvällen var det dags att åka till klagshamn hem till mette där maja också var. Sjukt nice chillkväll med fruktsallad, kortspel, vattenpipa och Mamma Mia. Sov över där och morgonen därpå fortsatte vi se på mamma mia, åt makaroner och spelade mer kort. Eller morgon och morgon förresten...
Vid halv nio träffade jag mette igen på gustav och vi gick genom regnet till Filmstaden där vi träffade maja och deras tre kompisar ralle, linus och shagan. Vi såg Wallander: Hämnden och det var faktiskt ändå rätt bra :O Om biljetterna inte redan hade varit bokade så hade jag nog inte följt med, var så sjukt opepp. Ingen satt framför oss heller, så man kunde sitta bekvämt med benen över stolen. Nice nice, kom hem vid halv tolv.
Måndag. På gymnastiken dansade vi och det var svinigt roligt! Töntiga armkroksdanser där man hoppade polkasteg med sin partner (jerry i mitt fall) och sedan andra danser där man hela tiden bytade partner. Lite bugg blev det också. Skitskoj! Sen gymmade jag.
På ksu'n i tisdags skulle vi sätta ihop olika rörelsemönster i par. Jag hamnade med olof och man skulle sätta upp en lite kort scen där man skulle göra olika saker. Bland annat snurra, sväva, trippa, stelna, växa, skaka osv. Det var ändå rätt skoj. I slutet skulle vi ha avslappning. Det var sjukt skumt. Vi skulle sitta på en stol, inte halvligga på den, utan sitta rak i ryggen med händerna i knät. Hon snackade först en kort stund så man skulle hamna i ett visst tillstånd. Sen satte hon på ett högt ljud som lät ungefär som en helikopter som kom och stack, kom och stack om och om igen. Och så tände hon lamporna, men detta skulle man inte låta påverka en. Jag tyckte det var sjukt nice ändå men vissa andra tyckte det var jätteobehagligt. Började må illa och tyckte det kändes som om stolen började luta och en massa sånt.
På kvällen trodde vi det var träning och stack till mariedal, men nä. så det blev hem igen.
Igår var det onsdag! Efter skolan gymmade jag, sen stack jag hem och duschade. Idag, torsdag, har vi varit lediga, så igårkväll stack jag sedan hem till amanda där alex också var. Vi lagade pasta med köttfärssås och jakob och joakim kom också. Vi spelade Den försvunna diamanten som var skittrist och sen började vi på Monopol. Alla blev väldigt trötta, så vi gick en promenad vid halv tolv-tiden, men det hjälpe inte såå jätte mycket. Men vi fortsatte spela och det gick grymt bra för mig. Hade typ 6 stycken 10.000 lappar, minsann. Sen gick vi upp till amandas rum för att se på vänner, jag somnade dock på golvet och fick sen lägga mig på en madrass istället. Så småningom stack Jakob hem och de andra gick också och la sig. Jag gick ner och somnade i soffan där nere istället. Panik att ligga i ett knäpp tyst, kolsvart rum med andra alltså. Alla ljud hörs, jag tycker det är helt otäckt. Gick mycket bättre att sova när Vänner var på. Dessutom mådde jag lite illa, men soffan funkade bra. När alex och amanda väckte mig för frukost och ny monopolomgång hade joakim redan gått. Denna gången förlorade jag stort, deppigt.
Kvart i två var det utvecklingsamtal med mamma så det blev till att cykla fram och tillbaks till heleneholm och där imellan köpte jag en cheeseburgare. Resten av dagen har tillbringats åt att plugga historia, engelska och excel och jag är ganska rejält trött.
Imorgon väntar ridning, men förutom det har jag nada helgplaner. Känns ändå ganska skönt, faktiskt men vi får väl se vad som händer. Eller på lördag ska jag nog träffa kikki och så blir det förmodligen gymmet också.
Varsågoda för detta otroligt tråkiga inlägg
Må väl
Peace out
Tuesday, January 13, 2009
Dont worry, be happy!
Okej, förra gången jag skrev pmsade jag loss rätt rejält och tyckte lite synd om mig själv... och alla andra. Det är iofs inte alls ofta det händer, så det var väl acceptabelt då.. MEN! Nu är det ny vecka och nya tider och jag är lika glad som vanligt.
Helgen var bra trots allt. Tygelsjö på fredagen som sagt, det var nice. Jag gillar MetteMaja, fast att de ofta(st) är riktiga pains in the ass. På lördagen precis efter att vi ätit den där trevliga och goda efterrätten, så cyklade jag till amanda och såg mrBean med henne och alexander. Fast det var bara en kvart kvar. Sen lyssnade vi på musik och spelade sällskapsspel. Jag ägde alex på frågesport. De två a'na fick mig på bätte humör och jag tycker om de också.
Igår var det måndag och då... ja, vad hände då? Vi hade musiklyssning, franska, idrott och kör. På idrotten hoppade vi en himla massa hopprep, vi sög! Men det var väldigt skoj..tills jag hamnade med bf'arna och fick överge hela min klass :o det var depp, men jag klarade mig igenom det! Jag tycker dock inte om de...
Sen skjutsade jag alex till södervärn och satt där och snackade med honom och amanda en stund innan jag stack hem. Sen var det iväg till gymmet för att träna med Patricia! Där fanns även alle, andy och sebbe - tre stycken jag också tycker om. Träna, träna och sen hem.
Och så idag då. På engelskan diskuterade vi kärlek och jag kände att jag inte hade särskillt mycket att bidra med alls. Vad säger det om mig egentligen? På kulturhistorian somnade jag nästan och sen var det lunch. Ksu'n var galen med stolar på huvudet och sen när vi skulle ha avslappning och lyssna på ett band blev det ännu galnare. En dansk pratade (precis som i nightvision) och han tjatade hela jäkla tiden om att känna ...mellan kroppen och golvet. Vi klarade av att lyssna i kanske 6 av tjugo minuter för alla skrattade som fan. Jag grät. Otroligt skoj!
Sen var det gemu med kvintcirkel, molltonarter och gehör.
Skulle egentligen träna fotboll idag, men det blev inställt så jag har suttit här och känt mig populär på msn istället.
Må väl
Peace out
Okej, förra gången jag skrev pmsade jag loss rätt rejält och tyckte lite synd om mig själv... och alla andra. Det är iofs inte alls ofta det händer, så det var väl acceptabelt då.. MEN! Nu är det ny vecka och nya tider och jag är lika glad som vanligt.
Helgen var bra trots allt. Tygelsjö på fredagen som sagt, det var nice. Jag gillar MetteMaja, fast att de ofta(st) är riktiga pains in the ass. På lördagen precis efter att vi ätit den där trevliga och goda efterrätten, så cyklade jag till amanda och såg mrBean med henne och alexander. Fast det var bara en kvart kvar. Sen lyssnade vi på musik och spelade sällskapsspel. Jag ägde alex på frågesport. De två a'na fick mig på bätte humör och jag tycker om de också.
Igår var det måndag och då... ja, vad hände då? Vi hade musiklyssning, franska, idrott och kör. På idrotten hoppade vi en himla massa hopprep, vi sög! Men det var väldigt skoj..tills jag hamnade med bf'arna och fick överge hela min klass :o det var depp, men jag klarade mig igenom det! Jag tycker dock inte om de...
Sen skjutsade jag alex till södervärn och satt där och snackade med honom och amanda en stund innan jag stack hem. Sen var det iväg till gymmet för att träna med Patricia! Där fanns även alle, andy och sebbe - tre stycken jag också tycker om. Träna, träna och sen hem.
Och så idag då. På engelskan diskuterade vi kärlek och jag kände att jag inte hade särskillt mycket att bidra med alls. Vad säger det om mig egentligen? På kulturhistorian somnade jag nästan och sen var det lunch. Ksu'n var galen med stolar på huvudet och sen när vi skulle ha avslappning och lyssna på ett band blev det ännu galnare. En dansk pratade (precis som i nightvision) och han tjatade hela jäkla tiden om att känna ...mellan kroppen och golvet. Vi klarade av att lyssna i kanske 6 av tjugo minuter för alla skrattade som fan. Jag grät. Otroligt skoj!
Sen var det gemu med kvintcirkel, molltonarter och gehör.
Skulle egentligen träna fotboll idag, men det blev inställt så jag har suttit här och känt mig populär på msn istället.
Må väl
Peace out
Saturday, January 10, 2009
Lifes too short..
I torsdags började skolan igen. Klockan tio skulle vi vara i aulan för att ha en minnesstund. En bildlärare hade tydligen dött. Hennes 16-åriga son hade hittat henne i lägenheten där de två bodde själva tillsammans. Dödsorsak okänd. Hon hade jobbat på skolan i över tjugo år och det blev en väldigt känslosam stund. Andrzey spelade ett pianostycke och rektorn höll lite tal. På mattelektionen efteråt klarade inte vår lärare av att ha genomgång och han sa att man fick lämna klassrummet om man kände att det inte gick.
Fredagen var en bra dag, en lång dag. Skola där vi slapp historian, ridning som gick helt okej och sedan ut till tygelsjö för att spela kort och se på film med maja och mette. Kom hem vid kvart i 3. Men på tal om att livet är kort dårå.. Denna dag hände inget deppigt, men jag pratade med en i stallet, elins mamma. Jag fick hjälpa henne av med sin sko för att hon "inte hade någon fotled". Hon trillade av för typ tre år sen och skadade sig rejält. Hon har ju en fot, det ser ju normalt ut på utsidan, men det verkar som om hon får vara jätteförsiktigt med allt hon gör och hon går lite konstigt. fy fan, tänk att vara så hindrad... Hon mår nog inte jättedålig av det själv, inte vad som märks, men just nu är jag på dåligt humör (for once..) så ja.. då är det depp.
Idag dårå. Lördag. Vaknade vid tolv och sen var det iväg med mamma och pappa ut till jägersro för att köpa ridbyxor, ridhjälm och kök.
De första två grejerna införskaffades relativt smärtfritt. Köket har vi ju planerat att göra om i säkert minst två år nu, så jag visste ju att det inte skulle bli nåt, men ändå.. Vi var på hth, eller vad det hette, och sen ikea. Där funkade allt ändå helt okej. Men vid middagsbordet...
Ja, jag visste väl redan att det var omöjligt för mina päron att hålla sams en hel dag, speciellt när köksplanering är inblandat, men palla... seriöst. palla sitta och lyssna på en massa bråk, skrik och utskällningar en lördagskväll. Dessutom är ju christian aldrig hemma nuförtiden heller så.. ja. Tillslut orkar inte jag sitta tyst, men då slutade det tillslut med en arg linda som smäller igen dörren till sitt rum (och sedan inte får vara ifred längre än fem minuter!).
Nu ropar de att det är efterätt. Guuuud, så trevligt vi ska ha det, mamma pappa och jag och den gooooda gooooda efterätten med sååååå trevlig stämmning och häääärligt sällskap.
hejdå.
I torsdags började skolan igen. Klockan tio skulle vi vara i aulan för att ha en minnesstund. En bildlärare hade tydligen dött. Hennes 16-åriga son hade hittat henne i lägenheten där de två bodde själva tillsammans. Dödsorsak okänd. Hon hade jobbat på skolan i över tjugo år och det blev en väldigt känslosam stund. Andrzey spelade ett pianostycke och rektorn höll lite tal. På mattelektionen efteråt klarade inte vår lärare av att ha genomgång och han sa att man fick lämna klassrummet om man kände att det inte gick.
Fredagen var en bra dag, en lång dag. Skola där vi slapp historian, ridning som gick helt okej och sedan ut till tygelsjö för att spela kort och se på film med maja och mette. Kom hem vid kvart i 3. Men på tal om att livet är kort dårå.. Denna dag hände inget deppigt, men jag pratade med en i stallet, elins mamma. Jag fick hjälpa henne av med sin sko för att hon "inte hade någon fotled". Hon trillade av för typ tre år sen och skadade sig rejält. Hon har ju en fot, det ser ju normalt ut på utsidan, men det verkar som om hon får vara jätteförsiktigt med allt hon gör och hon går lite konstigt. fy fan, tänk att vara så hindrad... Hon mår nog inte jättedålig av det själv, inte vad som märks, men just nu är jag på dåligt humör (for once..) så ja.. då är det depp.
Idag dårå. Lördag. Vaknade vid tolv och sen var det iväg med mamma och pappa ut till jägersro för att köpa ridbyxor, ridhjälm och kök.
De första två grejerna införskaffades relativt smärtfritt. Köket har vi ju planerat att göra om i säkert minst två år nu, så jag visste ju att det inte skulle bli nåt, men ändå.. Vi var på hth, eller vad det hette, och sen ikea. Där funkade allt ändå helt okej. Men vid middagsbordet...
Ja, jag visste väl redan att det var omöjligt för mina päron att hålla sams en hel dag, speciellt när köksplanering är inblandat, men palla... seriöst. palla sitta och lyssna på en massa bråk, skrik och utskällningar en lördagskväll. Dessutom är ju christian aldrig hemma nuförtiden heller så.. ja. Tillslut orkar inte jag sitta tyst, men då slutade det tillslut med en arg linda som smäller igen dörren till sitt rum (och sedan inte får vara ifred längre än fem minuter!).
Nu ropar de att det är efterätt. Guuuud, så trevligt vi ska ha det, mamma pappa och jag och den gooooda gooooda efterätten med sååååå trevlig stämmning och häääärligt sällskap.
hejdå.
Saturday, January 03, 2009
Ett år sedan..
När jag läste igenom lite gamla idrottshändelser här i bloggen så läste jag endel om mina skador, de har jag skrivit mycket om. Men det slog mig att jag aldrig skrivit riktigt vad som hände. Eller har jag det? Borde jag ha gjort, men jag kunde inte hitta det någonstans. Menmen, tänkte skriva om det nu iallafall, för ingen dag passar bättre att göra det på än idag. Idag är det nämligen exakt ett år sedan.
3 januari -08
Skånecup i Baltiska hallen. Vi skulle spela tre matcher och var nu inne på vår sista. Andra halvlek tror jag bestämt. Vi låg under, så ingen var väl egentligen så jättepepp, men alla kämpade på bra iallafall, läktaren var ganska full. Men så hände nåt, jag har ingen aning om hur det gick till, men jag sprang väl ihop med en tjej på något sätt och ramlade. Fan, va ont det gjorde i knät! Fallet i övrigt var inte så dramatiskt, så det verkade nog rätt lame att jag fick så ont. Jag fick iallafall hjälp upp och ut till sidan av planen där jag fick sitta bland våra avbytare. Det var lite svullet, annars såg det ganska normalt ut. Matchen var snart slut och jag fick hjälp till sjukvårdaren som nästan var omöjlig att få tag på. Han böjde och sträckte på det, det gjorde väldigt ont i vissa lägen. Han lindade om det sjukligt hårt och så skulle jag ha det i en halvtimme eller var det var, sen skulle det lindas om. En stund senare kom sofia, som hade sett allt uppifrån läktaren. Knät, som nu hade blivit blått, lindades om och det kändes redan mycket bättre. Jag kunde dock inte cykla hem, så tanken var att sofia skulle rama mig. Men denna dag var det en galen snöstorm, så det blev lite klurigt. Vi gick hem därifrån helt enkelt och ju längre vi kom, desto bättre kändes det. Fast när vi kom hem började det kännas av rätt rejält igen.
Jag satt vid datorn och spelade casino mot krille, som satt vid en annan. Jag fick hela tiden hålla ena handen hårt på låret och massera. Kallsvettades lite. Tillslut stog jag inte ut längre, och skulle ut i hallen för att ta min mobil och ringa mina tränare för att fråga vad de tyckte jag skulle göra, för det var galet svullet nu. Då upptäckte jag att jag inte kunde gå. Jag fick kräla/hasa mig ut i hallen, skickade ett sms och fick som svar att vi borde sticka till akuten. Men mina föräldrar sa som vanligt att vi väntar och ser.
Natten från den 3e till den 4e var nog den värsta i hela mitt liv. Vi hade lagt en kudde under mitt knä eftersom jag inte kunde sträcka på det och jag låg halvt sittandes. Kanske att jag lyckades somna på kvällen eftersom jag hade tagit piller, men jag vaknade iallafall mitt i natten och kunde inte somna om. Jag kunde inte röra mig. Alls. Om jag gjorde minsta lilla röresle gjorde det så ont att jag nästan skrek. Och om man ligger på exakt samma sätt i flera timmar, så börjar det göra rejält ont i andra delar av kroppen också. Nacken, ryggen och aset minns jag att jag fick otroligt ont i. typ kramp. Helt paralyserad och ont på flera ställen. Hela natten. Jag grät, det minns jag. Tyst i min ensamhet. Visst låter det deppigt? Det var det... Efter att ha hållt på så i ja.. sex timmar kanske, gick äntligen mamma upp. Jag sa något till henne och sen försvann hon ut i köket. Jag låg och väntade på att hon skulle komma tillbaka, men nä, hon stack till jobbet. Pappa gick upp kanske 3 timmar senare. Fy fan va kroppen var trött på att ligga på samma sätt fortfarande. Pappa hjälpte mig ur sängen, det tog tre kvart tror jag. Minimala rörelser i slow motion för att det inte skulle göra alldeles för ont. Ner för trappan ut på gården tog också sin tid.. Han körde mig på cykel bort till vårdcentralen och när vi varit där länge, blev vi skickade till akuten.
Vi fick vänta ett tag, men fick ändå gå in före många andra som suttit och väntat länge. Jag fick ett rum med en säng där jag låg. Tillslut kom några tanter. De sa att ledbandet hade gått av och att knäleden nu var fylld med blod som runnit ut (den galna svullnaden). Detta blod måste ju bort därifrån, för då släpper de största spänningarna. De varnade mig för att det skulle göra ont, men det hjälpte tydligen att vara avslappnad. Det var bara att sätta igång och suga ut det. Med en stor spruta. Utan bedövning, great. Jag fick förvisso två smärtstillande tabletter, men de fick jag cirka 2 minuter innan de satte igång, så de hade ju knappats börja verka än. Fy fan va lång tid det tog! Och ont gjorde det. De fyllde minst fyra sprutor med mitt äckligt blod. Jag var nog likblek i ungefär hela facet och skakade i ungefär hela kroppen. Men de hade rätt, spänningarna släppte lite iallafall (plus att tabletterna ju började göra sitt). Jag skickades runt i en massa korridorer, in på rönken osv.
Tillslut fick jag kryckor, tabletter, remiss till sjukgymnast och ett bandage.
Jag använde aldrig kryckorna i skolan, det kändes bara så sjukt osmidigt. Istället gick jag som ett sär. Men det blev iallafall bättre hos sjukgymnasten som jag gick hos typ 7 gånger. Blev lite rörligare, men nu, ett år senare kan jag fortfarande inte sitta på huk. För så mycket kan jag inte böja det, då gör det skitont. Jag har knäskydd när jag spelar fotboll och får ont i vissa lägen.
Men som sagt, får väl vänta och se..
Må väl
Peace out
När jag läste igenom lite gamla idrottshändelser här i bloggen så läste jag endel om mina skador, de har jag skrivit mycket om. Men det slog mig att jag aldrig skrivit riktigt vad som hände. Eller har jag det? Borde jag ha gjort, men jag kunde inte hitta det någonstans. Menmen, tänkte skriva om det nu iallafall, för ingen dag passar bättre att göra det på än idag. Idag är det nämligen exakt ett år sedan.
3 januari -08
Skånecup i Baltiska hallen. Vi skulle spela tre matcher och var nu inne på vår sista. Andra halvlek tror jag bestämt. Vi låg under, så ingen var väl egentligen så jättepepp, men alla kämpade på bra iallafall, läktaren var ganska full. Men så hände nåt, jag har ingen aning om hur det gick till, men jag sprang väl ihop med en tjej på något sätt och ramlade. Fan, va ont det gjorde i knät! Fallet i övrigt var inte så dramatiskt, så det verkade nog rätt lame att jag fick så ont. Jag fick iallafall hjälp upp och ut till sidan av planen där jag fick sitta bland våra avbytare. Det var lite svullet, annars såg det ganska normalt ut. Matchen var snart slut och jag fick hjälp till sjukvårdaren som nästan var omöjlig att få tag på. Han böjde och sträckte på det, det gjorde väldigt ont i vissa lägen. Han lindade om det sjukligt hårt och så skulle jag ha det i en halvtimme eller var det var, sen skulle det lindas om. En stund senare kom sofia, som hade sett allt uppifrån läktaren. Knät, som nu hade blivit blått, lindades om och det kändes redan mycket bättre. Jag kunde dock inte cykla hem, så tanken var att sofia skulle rama mig. Men denna dag var det en galen snöstorm, så det blev lite klurigt. Vi gick hem därifrån helt enkelt och ju längre vi kom, desto bättre kändes det. Fast när vi kom hem började det kännas av rätt rejält igen.
Jag satt vid datorn och spelade casino mot krille, som satt vid en annan. Jag fick hela tiden hålla ena handen hårt på låret och massera. Kallsvettades lite. Tillslut stog jag inte ut längre, och skulle ut i hallen för att ta min mobil och ringa mina tränare för att fråga vad de tyckte jag skulle göra, för det var galet svullet nu. Då upptäckte jag att jag inte kunde gå. Jag fick kräla/hasa mig ut i hallen, skickade ett sms och fick som svar att vi borde sticka till akuten. Men mina föräldrar sa som vanligt att vi väntar och ser.
Natten från den 3e till den 4e var nog den värsta i hela mitt liv. Vi hade lagt en kudde under mitt knä eftersom jag inte kunde sträcka på det och jag låg halvt sittandes. Kanske att jag lyckades somna på kvällen eftersom jag hade tagit piller, men jag vaknade iallafall mitt i natten och kunde inte somna om. Jag kunde inte röra mig. Alls. Om jag gjorde minsta lilla röresle gjorde det så ont att jag nästan skrek. Och om man ligger på exakt samma sätt i flera timmar, så börjar det göra rejält ont i andra delar av kroppen också. Nacken, ryggen och aset minns jag att jag fick otroligt ont i. typ kramp. Helt paralyserad och ont på flera ställen. Hela natten. Jag grät, det minns jag. Tyst i min ensamhet. Visst låter det deppigt? Det var det... Efter att ha hållt på så i ja.. sex timmar kanske, gick äntligen mamma upp. Jag sa något till henne och sen försvann hon ut i köket. Jag låg och väntade på att hon skulle komma tillbaka, men nä, hon stack till jobbet. Pappa gick upp kanske 3 timmar senare. Fy fan va kroppen var trött på att ligga på samma sätt fortfarande. Pappa hjälpte mig ur sängen, det tog tre kvart tror jag. Minimala rörelser i slow motion för att det inte skulle göra alldeles för ont. Ner för trappan ut på gården tog också sin tid.. Han körde mig på cykel bort till vårdcentralen och när vi varit där länge, blev vi skickade till akuten.
Vi fick vänta ett tag, men fick ändå gå in före många andra som suttit och väntat länge. Jag fick ett rum med en säng där jag låg. Tillslut kom några tanter. De sa att ledbandet hade gått av och att knäleden nu var fylld med blod som runnit ut (den galna svullnaden). Detta blod måste ju bort därifrån, för då släpper de största spänningarna. De varnade mig för att det skulle göra ont, men det hjälpte tydligen att vara avslappnad. Det var bara att sätta igång och suga ut det. Med en stor spruta. Utan bedövning, great. Jag fick förvisso två smärtstillande tabletter, men de fick jag cirka 2 minuter innan de satte igång, så de hade ju knappats börja verka än. Fy fan va lång tid det tog! Och ont gjorde det. De fyllde minst fyra sprutor med mitt äckligt blod. Jag var nog likblek i ungefär hela facet och skakade i ungefär hela kroppen. Men de hade rätt, spänningarna släppte lite iallafall (plus att tabletterna ju började göra sitt). Jag skickades runt i en massa korridorer, in på rönken osv.
Tillslut fick jag kryckor, tabletter, remiss till sjukgymnast och ett bandage.
Jag använde aldrig kryckorna i skolan, det kändes bara så sjukt osmidigt. Istället gick jag som ett sär. Men det blev iallafall bättre hos sjukgymnasten som jag gick hos typ 7 gånger. Blev lite rörligare, men nu, ett år senare kan jag fortfarande inte sitta på huk. För så mycket kan jag inte böja det, då gör det skitont. Jag har knäskydd när jag spelar fotboll och får ont i vissa lägen.
Men som sagt, får väl vänta och se..
Må väl
Peace out
Thursday, January 01, 2009
Året som gått
-del 1
IDROTT
21 januari
Idag har varit en annorlunda måndag med mitt knä i fokus under större delen av dagen.Klockan tio befann jag mig tillsammans med mamma på Ortopedens mottagning på UMAS. Utanför ramlade regnet ner från den gråa himmeln. Efter att jag gått på toa inne på en wc med knall blått ljus, hörde man ur några knastriga högtalare "Linda Zaar till mottagning 2!". Vi gick in i en korridor och blev lämnade i ett rum. Där fanns inte mycket. En bår, en stol och en dator med en bild på mitt skelett i knät på (jag vet att alla sjukhusrum ser ut så, men hallå! jag försöker locka fram lite spänning här!). Efter ett tag kom läkaren - en gammal, trevlig man. Han drog och vred i mitt knä och konstaterade att det inte var en korsbandsskada, utan bara något annat ledband men att jag skulle avstå från fotbollen och annan "närkampsport" i minst en månad till. Bra, men synd...När vi var klara hade det slutat regna.
8 februari
Idag red jag.. Vi hoppade och det kom en snäv sväng. Hela hästen ramlade omkull. Halkade åt sidan. Med mig på. Han landade på min fot. Jag slog i huvudet och har nu ont i min fot. Fan också!
1 mars
I torsags tränade jag för första gången sedan skadan den 3e januari, gott folk! Det kändes konstigt.. Ny tränare och så ju, så jag kännde mig lite som en främling, en outsider innan vi kom dit. Det gick sådär.. Med knät och så menar jag. Redan tidigt på träningen sparkade jag och en annan tjej samtidigt på bollen som var en bit upp i luften. Vi sparkade åt olika håll så bollen stannade still, och aj! mitt knä. Sedan kännde jag av det större delen av träningen, ajdå. Bortsett från knät och foten gick det faktiskt... skitdåligt! Usch, vad jag nästan skämdes...
13 mars
..Ja, eller först hade vi idrott (inne) Önsketimme och det blev såklart fotboll. Kul i början, men sen blev det frustrerande. Man står mitt i ett spel som man älskar, men är nästan lite rädd. Ja, det var så jag kände mig. ska inte klaga för mkt, men fan för alla dessa skador alltså. Jag kan ju varken skjuta eller ens ta bollen. Det kändes som om folk bara skrattade, fast riktigt så var det nog iofs inte.
28 april
Och, nu kommer ni få höra om en av de bästa dagarna på länge! Vaknade lagom tidigt, duschade, åt och packade alla mina grejer. Cyklade med sofia till mariedal där vi skulle möta Gislöv. I panik kom jag på att jag lyckats glömma mina benskydd, har ju så jäkla mycket andra skydd att hasa runt på. Aja, det löste sig tillslut ialla fall. Max kom och tittade som han tidigare dagt och några minuter inpå matchen såg jag till min stora förvåning även Marco från 9b. Första halvlek är alltid sådär och det distraherade mig endel att de var där och tittade också, för jag började dessutom på "publik-sidan". Det var riktigt, riktigt varmt också. Det kändes som mitt huvud skulle sprängas, men det var kul iallafall! Vi tog ledning med 1-0, de kontrade med 1-1, vi gjorde 2-1 sedan var första halvlek slut. Jag drack litervis med vatten och sedan kändes allt mycket bättre. Vi gjorde 3-1 och sedan gjorde de också ett mål. NU, mina vänner ska ni få höra om världens bästa händelse! Vi fick en hörna från höger sida, jag befann mig vid vänstra stolpen, fast en bit ifrån. Hörnan slås av Edita, den går försbi en hel massa människor, jag ser att den närmar sig, jag träffar den med huvudet, blundar för en sekund och känner att den träffar liiiite för högt upp på huvudet, men när jag öppnar ögonen ser jag hur nätet rör sig och att bollen KOMMIT IN I MÅLET! MÅÅÅÅL! JAG gjorde MÅÅÅÅÅÅÅL!!!! Fattar ni?! Mitt första mål EVER! Och det var en nick! Jag blev så JÄVLA glad! (ursäkta svordomen) Jag sprang och kramade Josefin sen kunde jag bara jogga tillbaka och skaka på huvudet med en rejält smil på läpparna. "Bra Linda!" hördes från alla möjliga håll och kanter och jag kunde inte fatta det! Hade aldrig kunnat tro att det var SÅ kul att göra mål. Ler nu när jag skriver om det också! Och jag log när jag berättade om det för mina föräldrar och jag log typ resten av matchen sen kändes det som. Den lyckan hade jag kunnat leva på i över en vecka eller nåt! Kanske ännu längre! Herregud. Ja, matchen slutade 4-2 och jag blev utsedd till en av matchens lirare. GRYMT KUL!
1 oktober
Precis innan jag stack dit fick jag ett samtal på mobilen. "Hejsan, de är anders från Lilla Torg. Är detta Linda?" "Hej, ja det är det" "Jo jag undrar om du vill spela match med damlaget imorgon? Det är bortamatch i sjöbo. Samling klockan tolv". Jag kunde inte komma på någon bra anledning till att inte spela, så jag kunde ju inte göra mycket annat än att tacka ja och sedan skryta om det för kompisarna på festen ;)
14 november
Att trilla av är en väldigt konstig upplevelse. Ja, upplevelse. Jag hann tänka väldigt mycket innan fallet trots att det gick så fort, faktiskt. Jag tänkte att shit, min fot kommer fastna i stigbygeln. Och så tänkte jag att fan, jag kommer trilla rakt in i hinderstödet. Inget av det hände, som tur var, men trilla av det gjorde jag.Ja, det är en konstig upplevelse. Jag slöt inte ögonen i fallet, inte i hela iallafall. Man ser först bara en massa suddigt, sen blir det svart för en kort sekund, och sen ser man ridunderlaget (låg på mage). Jag hörde mig själv väsa "fuck!" och slog lite nätt med handen i marken. SEN känner man att, fan, det gör ont ju! Ont att röra sig. Kramp i vaden, ont i sidan av ryggen, svidande skrapsår på armbåden, men framförallt ont i vänster pekfinger. Ridläraren kom fram och sa hur synd det var, för det hade ju gått så bra precis innan. Jag hoppade upp igen, hästen hade stått nån meter bort och väntat snällt, men att hoppa fler hinder lät jag bli.
KONSTIGT/FILOSOFERINGAR
18 januari
Nyår blev väl ingen jättehit för min del, men det hindar mig inte att få det bästa året ever! Fast, hur många gånger har man inte haft den inställningen? Stämmer det? Jag vet inte, men om vi antar att det gör det, så skulle det ju innebära att livet bara blir bättre och bättre. Är livet bättre när man är exempelvis arton än när man är sexton? Ja, det skulle nog kunna vara riktigt. Men om man räknar vidare.. 20..50..70..100. Då är det mer tveksamt. Så var går gränsen? Vi får väl se..
19 januari
Här sitter man och funderar på vad man ska göra, och vad passar då inte bättre än att skriva ännu ännu mer här? Fast kanske det skulle passa bättre med ett kort inlägg? Ett sådant på kanske bara några få, kloka meningar? Eller kanske till och med några få, kloka ord? Jag gillar den sortens inlägg. Att läsa, inte att skriva. Det är svårt, svårare än att bara babbla på. Det är nog en av mina starkare sidor. Fast inte här på bloggen, för då får man inget gensvar. Jag vet ju knappt om någon läser. Eller jag förmodar att ingen gör det, men man kan ju aldrig vara säker. Det är synd, för det hade varit otroligt kul med lite respons. Någon som tycker till, både negativt och positivt, om inlägget eller mitt sätt att tänka i ren allmänhet, med en liten kommentar. Det hade pushat en något så otroligt! För att göra detta inlägget sådär kort och finurligt, väljer jag att sätta punkt här med några väl valda ord;Sökmotorn på denna datorn suger
-
Här med förklaras jag, Linda Cecilia Zaar till Villle! Ja! Ville är mitt nya smeknamn! Max Ekman, min kära vän, är upphovsmannen och det tackar jag för! Så hädanefter, alla trevliga - kalla mig Ville! Fråga för förklaring
1 mars
om jag ska beskriva resan och landet med endast en mening, skulle den nog lyda följande: Allt var jättebra, förrutom toapappret! Ja, that's right! Så var det verkligen.. hur tänker man när man gör ett så tunt, oanvändbart toapapper? Och tänk på miljön! Det är ju jättekass när man måste ta två meter varje gång man behöver! Nog talat om detta
-
Iförrgår när vi hade biologi snacka ivan endel om att universum är oändligt.. Och att det vuxit sedan bigbang..Men det är en sak jag inte kan förstå; Hur f*n kan något som redan är oändligt, ändå växa ännu mer? Åt vilket håll växer det? För om man åker ditåt måste man ju tillslut hitta slutet. Man kan ju inte kalla det "att växa" om det redan vuxit något där förut. Förstår ni? Man kan ju inte kalla det "växa" om det redan finns nåt där! Av det som växer. Snurrigt...
23 april
Hem igen och vidare till träningen. Bekim, vår tränare, var inte där så vi hade eva istället. Varmt och skönt! Men tyvärr var jag på dåligt humör exakt hela dagen pga en accident i skolan som hände en mkt nära vän till mig. Det är inte klokt vad man påverkas. Först blev jag helt ställd och ledsen. Sen resten av dagen var jag väldigt sammanbiten och kände faktiskt att det brännde till bakom ögonen några gånger. Fick ett mycket bra engelska-nationellaresultat, men kände typ ingen glädje. Sen gick det över i trötthet istället. Och på träningen var jag på farligt humör.
-
Den var ändå ganska kul! Teater är lite speciellt. Men en sak tänkte jag på! Att i slutet, är det inte lite löjligt hur de ska springa fram och tillbaks, fram och tillbaks och bara tacka tacka. Eller bli tackade kanske? Okej att de är duktiga skådisar, men det är ju faktiskt deras jobb. Och de har ju lärt sig det på nån utbildning. Hur hade det sett ut om läraren hade sprungit ut och in i slutet av varje lektion? Eller kanske en busschafför vid varje hållplats? funkar inte...
15 maj
Idag när jag gick hem från skolan så såg jag ett gammalt par, en tant och en farbror. Dessa två pensionärer var nästan exakt likadant klädda - båda hade en beige outfit. Då slog det mig, de flesta gamla människor har ju beiga kläder! Och om de inte är beiga så är de ju nästan alltid i någon annan neutral och anonym färg som grå eller vitt. Då undrar man ju såklart, varför? Är det för att man inte vill sticka ut? För vadå, får man sämre självförtroende när man blir äldre? Det borde ju vara tvärtom! Dessa gamla människor är ju överlägsna de flesta andra när det kommer till upplevelser och erfarenheter. Jag själv har ju levt jättelänge, hela femton år, och dessa i kanske 70-80. All respekt till pensionärerna! Så hemskt om det vore så att man blir osäkrare med åren..Fast jag undrar alltså, så är det nog inte. Eller det beror ju på erfarenheterna om livet i och för sig...Eller är det kanske så att den senaste trenden de orkade följa var just dessa anonyma färgerna? Så har de liksom stannat kvar där? Så de som blev pensisar på nittiotalet kanske bär magtröjor deras sista år? Så om vi säger att jag skulle bli lite gammal nu, och alltså stanna kvar i detta mode som regerar just nu, så skulle jag gått runt med hög midja, stora solbrillor, något löst upptill, en slarvig toffs och ett par ballerina - allt i starka sommarfärger. För resten av mitt liv! Ändå fett....Eller är det så att de är otroligt fåfänga och endast bär färgen de klär i? Och så råkar det bara vara någon ljus färg. Kanske som lyfter fram hårfärgen? Då är det liksom helt tvärtemot min första teori, osäkerheten, utan de försöker bara göra det absolut bästa av de själva (för att synas och vara så snygga som möjligt?) En intressant fråga det här. Man borde lägga ner mer tid på att tänka på gamla människor. Jag gör det ibland faktiskt. Eller om man ser en gammal hemlös. Undra hur dess uppväxt sett ut? Hur såg han/hon ut som ung? Vad har han/hon upplevt? Vad var han/hon bra på som ung? Tyckte om att göra? hur såg världen ut? Hur var reaktionen på tvn, bilen, telefonen och allt annat sånt? Krigserfarenheter? Husdjur? Yrke? Släkt? Födelsedagar? Kompisar? Tänk att en gammal hemlös alkis kanske var en av de snyggaste ocg populäraset killarna på skolan, som var riktigt grym på fotboll och hade proffsdrömmar? Då blir det plötsligt väldigt tragiskt. Varför gick de drömmarna åt skogen? Hur hamnade han här?
23 maj
..Då var jag så trött att jag bara orkade titta på molnen. Man kan få syn på många roliga molnfigurer däruppe. Bland annat såg jag en groda som sköts ur en kanon, en varg med nåt i munnen och ett par badbrillor. En gång när jag var liten, så såg jag jesus liggandes på rygg med en bok i händerna. Detta mobbar fortfarande min familj mig för; "JAG SER JESUS!".
6 juni
Påvägen till stallet var jag jättenära att cykla över en duva som sprang in framför cykeln. Jag skojar inte, jag fick ställa mig på bromsen. Det var faktiskt ganska otäckt, jag hade kunnat döda den. Det hade nog sett ganska äckligt ut. Undrar hur det då känns att köra på, eller vara nära att köra över, en människa. Jag menar, jag blev nästan lite skärrad över att bara nästan cyklat på en duva! Jag som dessutom hatar duvor!
8 juli
Dagens fundering: När man har varit ute i regn så blir man alltid jättevarm när man kommer in. Hur kommer det sig? Borde man inte frysa för att man blivit blöt? Det kanske har med att det är sommar att göra?
Fortsättning följer...
-del 1
IDROTT
21 januari
Idag har varit en annorlunda måndag med mitt knä i fokus under större delen av dagen.Klockan tio befann jag mig tillsammans med mamma på Ortopedens mottagning på UMAS. Utanför ramlade regnet ner från den gråa himmeln. Efter att jag gått på toa inne på en wc med knall blått ljus, hörde man ur några knastriga högtalare "Linda Zaar till mottagning 2!". Vi gick in i en korridor och blev lämnade i ett rum. Där fanns inte mycket. En bår, en stol och en dator med en bild på mitt skelett i knät på (jag vet att alla sjukhusrum ser ut så, men hallå! jag försöker locka fram lite spänning här!). Efter ett tag kom läkaren - en gammal, trevlig man. Han drog och vred i mitt knä och konstaterade att det inte var en korsbandsskada, utan bara något annat ledband men att jag skulle avstå från fotbollen och annan "närkampsport" i minst en månad till. Bra, men synd...När vi var klara hade det slutat regna.
8 februari
Idag red jag.. Vi hoppade och det kom en snäv sväng. Hela hästen ramlade omkull. Halkade åt sidan. Med mig på. Han landade på min fot. Jag slog i huvudet och har nu ont i min fot. Fan också!
1 mars
I torsags tränade jag för första gången sedan skadan den 3e januari, gott folk! Det kändes konstigt.. Ny tränare och så ju, så jag kännde mig lite som en främling, en outsider innan vi kom dit. Det gick sådär.. Med knät och så menar jag. Redan tidigt på träningen sparkade jag och en annan tjej samtidigt på bollen som var en bit upp i luften. Vi sparkade åt olika håll så bollen stannade still, och aj! mitt knä. Sedan kännde jag av det större delen av träningen, ajdå. Bortsett från knät och foten gick det faktiskt... skitdåligt! Usch, vad jag nästan skämdes...
13 mars
..Ja, eller först hade vi idrott (inne) Önsketimme och det blev såklart fotboll. Kul i början, men sen blev det frustrerande. Man står mitt i ett spel som man älskar, men är nästan lite rädd. Ja, det var så jag kände mig. ska inte klaga för mkt, men fan för alla dessa skador alltså. Jag kan ju varken skjuta eller ens ta bollen. Det kändes som om folk bara skrattade, fast riktigt så var det nog iofs inte.
28 april
Och, nu kommer ni få höra om en av de bästa dagarna på länge! Vaknade lagom tidigt, duschade, åt och packade alla mina grejer. Cyklade med sofia till mariedal där vi skulle möta Gislöv. I panik kom jag på att jag lyckats glömma mina benskydd, har ju så jäkla mycket andra skydd att hasa runt på. Aja, det löste sig tillslut ialla fall. Max kom och tittade som han tidigare dagt och några minuter inpå matchen såg jag till min stora förvåning även Marco från 9b. Första halvlek är alltid sådär och det distraherade mig endel att de var där och tittade också, för jag började dessutom på "publik-sidan". Det var riktigt, riktigt varmt också. Det kändes som mitt huvud skulle sprängas, men det var kul iallafall! Vi tog ledning med 1-0, de kontrade med 1-1, vi gjorde 2-1 sedan var första halvlek slut. Jag drack litervis med vatten och sedan kändes allt mycket bättre. Vi gjorde 3-1 och sedan gjorde de också ett mål. NU, mina vänner ska ni få höra om världens bästa händelse! Vi fick en hörna från höger sida, jag befann mig vid vänstra stolpen, fast en bit ifrån. Hörnan slås av Edita, den går försbi en hel massa människor, jag ser att den närmar sig, jag träffar den med huvudet, blundar för en sekund och känner att den träffar liiiite för högt upp på huvudet, men när jag öppnar ögonen ser jag hur nätet rör sig och att bollen KOMMIT IN I MÅLET! MÅÅÅÅL! JAG gjorde MÅÅÅÅÅÅÅL!!!! Fattar ni?! Mitt första mål EVER! Och det var en nick! Jag blev så JÄVLA glad! (ursäkta svordomen) Jag sprang och kramade Josefin sen kunde jag bara jogga tillbaka och skaka på huvudet med en rejält smil på läpparna. "Bra Linda!" hördes från alla möjliga håll och kanter och jag kunde inte fatta det! Hade aldrig kunnat tro att det var SÅ kul att göra mål. Ler nu när jag skriver om det också! Och jag log när jag berättade om det för mina föräldrar och jag log typ resten av matchen sen kändes det som. Den lyckan hade jag kunnat leva på i över en vecka eller nåt! Kanske ännu längre! Herregud. Ja, matchen slutade 4-2 och jag blev utsedd till en av matchens lirare. GRYMT KUL!
1 oktober
Precis innan jag stack dit fick jag ett samtal på mobilen. "Hejsan, de är anders från Lilla Torg. Är detta Linda?" "Hej, ja det är det" "Jo jag undrar om du vill spela match med damlaget imorgon? Det är bortamatch i sjöbo. Samling klockan tolv". Jag kunde inte komma på någon bra anledning till att inte spela, så jag kunde ju inte göra mycket annat än att tacka ja och sedan skryta om det för kompisarna på festen ;)
14 november
Att trilla av är en väldigt konstig upplevelse. Ja, upplevelse. Jag hann tänka väldigt mycket innan fallet trots att det gick så fort, faktiskt. Jag tänkte att shit, min fot kommer fastna i stigbygeln. Och så tänkte jag att fan, jag kommer trilla rakt in i hinderstödet. Inget av det hände, som tur var, men trilla av det gjorde jag.Ja, det är en konstig upplevelse. Jag slöt inte ögonen i fallet, inte i hela iallafall. Man ser först bara en massa suddigt, sen blir det svart för en kort sekund, och sen ser man ridunderlaget (låg på mage). Jag hörde mig själv väsa "fuck!" och slog lite nätt med handen i marken. SEN känner man att, fan, det gör ont ju! Ont att röra sig. Kramp i vaden, ont i sidan av ryggen, svidande skrapsår på armbåden, men framförallt ont i vänster pekfinger. Ridläraren kom fram och sa hur synd det var, för det hade ju gått så bra precis innan. Jag hoppade upp igen, hästen hade stått nån meter bort och väntat snällt, men att hoppa fler hinder lät jag bli.
KONSTIGT/FILOSOFERINGAR
18 januari
Nyår blev väl ingen jättehit för min del, men det hindar mig inte att få det bästa året ever! Fast, hur många gånger har man inte haft den inställningen? Stämmer det? Jag vet inte, men om vi antar att det gör det, så skulle det ju innebära att livet bara blir bättre och bättre. Är livet bättre när man är exempelvis arton än när man är sexton? Ja, det skulle nog kunna vara riktigt. Men om man räknar vidare.. 20..50..70..100. Då är det mer tveksamt. Så var går gränsen? Vi får väl se..
19 januari
Här sitter man och funderar på vad man ska göra, och vad passar då inte bättre än att skriva ännu ännu mer här? Fast kanske det skulle passa bättre med ett kort inlägg? Ett sådant på kanske bara några få, kloka meningar? Eller kanske till och med några få, kloka ord? Jag gillar den sortens inlägg. Att läsa, inte att skriva. Det är svårt, svårare än att bara babbla på. Det är nog en av mina starkare sidor. Fast inte här på bloggen, för då får man inget gensvar. Jag vet ju knappt om någon läser. Eller jag förmodar att ingen gör det, men man kan ju aldrig vara säker. Det är synd, för det hade varit otroligt kul med lite respons. Någon som tycker till, både negativt och positivt, om inlägget eller mitt sätt att tänka i ren allmänhet, med en liten kommentar. Det hade pushat en något så otroligt! För att göra detta inlägget sådär kort och finurligt, väljer jag att sätta punkt här med några väl valda ord;Sökmotorn på denna datorn suger
-
Här med förklaras jag, Linda Cecilia Zaar till Villle! Ja! Ville är mitt nya smeknamn! Max Ekman, min kära vän, är upphovsmannen och det tackar jag för! Så hädanefter, alla trevliga - kalla mig Ville! Fråga för förklaring
1 mars
om jag ska beskriva resan och landet med endast en mening, skulle den nog lyda följande: Allt var jättebra, förrutom toapappret! Ja, that's right! Så var det verkligen.. hur tänker man när man gör ett så tunt, oanvändbart toapapper? Och tänk på miljön! Det är ju jättekass när man måste ta två meter varje gång man behöver! Nog talat om detta
-
Iförrgår när vi hade biologi snacka ivan endel om att universum är oändligt.. Och att det vuxit sedan bigbang..Men det är en sak jag inte kan förstå; Hur f*n kan något som redan är oändligt, ändå växa ännu mer? Åt vilket håll växer det? För om man åker ditåt måste man ju tillslut hitta slutet. Man kan ju inte kalla det "att växa" om det redan vuxit något där förut. Förstår ni? Man kan ju inte kalla det "växa" om det redan finns nåt där! Av det som växer. Snurrigt...
23 april
Hem igen och vidare till träningen. Bekim, vår tränare, var inte där så vi hade eva istället. Varmt och skönt! Men tyvärr var jag på dåligt humör exakt hela dagen pga en accident i skolan som hände en mkt nära vän till mig. Det är inte klokt vad man påverkas. Först blev jag helt ställd och ledsen. Sen resten av dagen var jag väldigt sammanbiten och kände faktiskt att det brännde till bakom ögonen några gånger. Fick ett mycket bra engelska-nationellaresultat, men kände typ ingen glädje. Sen gick det över i trötthet istället. Och på träningen var jag på farligt humör.
-
Den var ändå ganska kul! Teater är lite speciellt. Men en sak tänkte jag på! Att i slutet, är det inte lite löjligt hur de ska springa fram och tillbaks, fram och tillbaks och bara tacka tacka. Eller bli tackade kanske? Okej att de är duktiga skådisar, men det är ju faktiskt deras jobb. Och de har ju lärt sig det på nån utbildning. Hur hade det sett ut om läraren hade sprungit ut och in i slutet av varje lektion? Eller kanske en busschafför vid varje hållplats? funkar inte...
15 maj
Idag när jag gick hem från skolan så såg jag ett gammalt par, en tant och en farbror. Dessa två pensionärer var nästan exakt likadant klädda - båda hade en beige outfit. Då slog det mig, de flesta gamla människor har ju beiga kläder! Och om de inte är beiga så är de ju nästan alltid i någon annan neutral och anonym färg som grå eller vitt. Då undrar man ju såklart, varför? Är det för att man inte vill sticka ut? För vadå, får man sämre självförtroende när man blir äldre? Det borde ju vara tvärtom! Dessa gamla människor är ju överlägsna de flesta andra när det kommer till upplevelser och erfarenheter. Jag själv har ju levt jättelänge, hela femton år, och dessa i kanske 70-80. All respekt till pensionärerna! Så hemskt om det vore så att man blir osäkrare med åren..Fast jag undrar alltså, så är det nog inte. Eller det beror ju på erfarenheterna om livet i och för sig...Eller är det kanske så att den senaste trenden de orkade följa var just dessa anonyma färgerna? Så har de liksom stannat kvar där? Så de som blev pensisar på nittiotalet kanske bär magtröjor deras sista år? Så om vi säger att jag skulle bli lite gammal nu, och alltså stanna kvar i detta mode som regerar just nu, så skulle jag gått runt med hög midja, stora solbrillor, något löst upptill, en slarvig toffs och ett par ballerina - allt i starka sommarfärger. För resten av mitt liv! Ändå fett....Eller är det så att de är otroligt fåfänga och endast bär färgen de klär i? Och så råkar det bara vara någon ljus färg. Kanske som lyfter fram hårfärgen? Då är det liksom helt tvärtemot min första teori, osäkerheten, utan de försöker bara göra det absolut bästa av de själva (för att synas och vara så snygga som möjligt?) En intressant fråga det här. Man borde lägga ner mer tid på att tänka på gamla människor. Jag gör det ibland faktiskt. Eller om man ser en gammal hemlös. Undra hur dess uppväxt sett ut? Hur såg han/hon ut som ung? Vad har han/hon upplevt? Vad var han/hon bra på som ung? Tyckte om att göra? hur såg världen ut? Hur var reaktionen på tvn, bilen, telefonen och allt annat sånt? Krigserfarenheter? Husdjur? Yrke? Släkt? Födelsedagar? Kompisar? Tänk att en gammal hemlös alkis kanske var en av de snyggaste ocg populäraset killarna på skolan, som var riktigt grym på fotboll och hade proffsdrömmar? Då blir det plötsligt väldigt tragiskt. Varför gick de drömmarna åt skogen? Hur hamnade han här?
23 maj
..Då var jag så trött att jag bara orkade titta på molnen. Man kan få syn på många roliga molnfigurer däruppe. Bland annat såg jag en groda som sköts ur en kanon, en varg med nåt i munnen och ett par badbrillor. En gång när jag var liten, så såg jag jesus liggandes på rygg med en bok i händerna. Detta mobbar fortfarande min familj mig för; "JAG SER JESUS!".
6 juni
Påvägen till stallet var jag jättenära att cykla över en duva som sprang in framför cykeln. Jag skojar inte, jag fick ställa mig på bromsen. Det var faktiskt ganska otäckt, jag hade kunnat döda den. Det hade nog sett ganska äckligt ut. Undrar hur det då känns att köra på, eller vara nära att köra över, en människa. Jag menar, jag blev nästan lite skärrad över att bara nästan cyklat på en duva! Jag som dessutom hatar duvor!
8 juli
Dagens fundering: När man har varit ute i regn så blir man alltid jättevarm när man kommer in. Hur kommer det sig? Borde man inte frysa för att man blivit blöt? Det kanske har med att det är sommar att göra?
Fortsättning följer...
Subscribe to:
Posts (Atom)
