Har jag berättat om min kompis Blaque? Je ne crois pas..
Han är jättesöt! Första gången jag såg honom blev jag lite rädd. Eller mest förvånad kanske men man kan ju aldrig vara säker med fransmän man aldrig träffat förut. Men han är världens snällaste.

Det är rätt synd om honom.. Eller ganska mycket. Hans familj verkar skita ganska totalt i honom och han är nog rätt så ensam. Oftast när man ser honom blir han jättejätteglad men ibland verkar han inte orka bry sig, han bara ligger där.

Blaque är alltså en sjukt söt hund som ägs av grannarna under oss. Första gången jag såg honom var jag påväg upp för att 1000 trappsteg och plötsligt när jag tittar upp står han där med spetsade öron och tittar nyfiket på mig. Jag vet inte vad han är för ras med det liknar någon slags kamphund så lite försiktig var jag ju. Sträkte fram handen och hälsade och försökte sen mest slinka förbi så fort som möjligt.
Han är alltså alltid fastbunden i trappan med typ en halvmeters koppel. Där ligger han i stort sett dag ut och dag in på sin lilla kökshandduk. Somsagt blir han oftast jättejätteglad när man kommer förbi så då klappar jag honom lite extra, men ibland bara ligger han och verkar utmattad.
Igår när jag och krille klappade honom öppnade matten dörren. Det är inte första gången hon tittar ut. Hon ser ut som en spöktant. Grå hela hon. Grått hår, grå hy och så har hon ett långt nattlinne på sig. Hon sa något på franska, krille förstod att hon frågade om han skrämde oss.
Du skrämmer mig mer, sa jag, fast på svenska så det förstod hon ju inte förstås.

Han är iallafall världens sötaste och blir nästan överdrivet glad när man kommer förbi. Vill ha honom! Ska nog gå ner och klappa honom lite right away faktiskt. Man hör hur han skakar på sig.

Snart ska vi upp i bergen
Btw så var det min sista skoldag idag och jag fick diplom, men det spelar mindre roll.

Au revoir