Ålderskris

Länge har man sett fram emot att få sluta på rörsjöskolan och äntligen få börja i gymnasiet. Slippa alla fjortisar, GB's, alla omogna. Men nu, helt plötsligt, känns det bara sorgligare och sorgligare. Jag har alltid trivts på rörsjö och jag tror att det är nu jag trivs som bäst. På bara de senaste veckorna, den senaste månaden, har jag kommit närmre flera olika personer. Det finns inte många jag inte kommer överens med och det finns många jag kommer att sakna. Sådana personer man lätt snackar med i skolan, men som man kanske inte har riktigt tillräckligt bra relation med att man skulle fortsätta träffas efter sommaren. Behöver inte nämna några namn, inte innan skolavslutningen, men tillexempel några av killarna både i 9a och i 9b. Och ja, några tjejer också såklart.
Det senaste året har jag utvecklats mycket, jag märker det själv. Jag har blivit mycket, mycket mer sympatisk och trevlig. Jag har väl alltid brytt mig om andra och varit snäll (hoppas jag) men jag vet inte.. Jag tycker iallafall själv att jag anstränger mig mer nuförtiden för att alla ska trivas i mitt sällskap och känna sig nöjda med tillvaron. Hoppas jag har lyckats.
Hade ett snack med armin och max en stund efter skolan igår och då sa faktiskt armin att jag var snäll, och att han är som jag var för typ tre år sedan. Alltså att jag ligger före i utvecklingen ;) Och Max jämförde mig med Minna. Ler alltid, har lätt för att få vänner, snackar med många, kan få damp för småsaker (halvt på skoj) medmer. Och det tog jag verkligen som en komplimang! Och under veckans gång är det faktiskt fler som sagt att jag alltid är glad och ler jämnt och ständigt. Och gud vad kul att det är den bilden folk har om en. Att jag lätt får vänner och sådant! Så tänker inte ens jag på mig själv. Det kanske är därför jag varit på så gott humör hela veckan trots att jag varit oerhört trött. Fast självklart saknar jag sofia, men hon kan väl få unna sig en solresa. Dessutom fick jag vykort från henne idag, wiho.
Hur som helst, det jag ville komma fram till är att jag känner att jag har utvecklats, jag trivs super på skolan fast det ska såklart bli skönt sommarlov. MEN! På nåt sätt känns det som om jag inte riktigt är redo att släppa taget om allt. Om skolan, eleverna, stämmningen..ja, tillochmed lärarna! På nåt sätt känner man sig ändå hemma, trivs, trots de gigantiska läxbergen och jobbiga arbetena. Fast när jag tänker efter tycker jag nästan alltid att det är sorgligt när det sker en förändring. Förra året tyckte jag det var sorgligt att niorna skulle sluta och då var jag ju ändå inte ens jättetajt med någon som gick ut då! Men jag tyckte det verkade tråkigt att vara äldst på skolan (nu i efterhand - hell no!). Tillochmed för två år sedan tyckte jag att det var lite trist bara för att det fanns många roliga typer i den årskursen.
Men nu är det ändå värre, för nu är det ju vi, JAG, som ska lämna allt och mova on. Jag hoppas att de sista dagarna blir superroliga så man får många sista minnen. Nä, gud vad hemskt det låter! Det är inte sista minnen, vi ska ju ha reunion om 20 år! Men iallafall. Klasskamp, brännboll, bal, fest efter skolavslutningen. Och nu ska all personal på rörsjö vara extra uppmärksamma; jag hoppas, hoppas att vi får många foton med oss hem. Och att man kan visa gamla videos på lärarmiddagen. Jag vet att susanne har endel. Det finns ju från vildmarkcentret, några juluppvisningar och foton från lägret, idrottsdagar, temadagar med mer. Det vore så kul att få se. Och få med sig hem. Jag skulle också tyckt det var sjukt kul med ett stort, stort vattenkrig på skolgården. Städdagen passar väl bra? Alla små grejer gör så att man kommer närmre varann.

Slutsats - Jag tycker det ska bli jättesorgligt att sluta, tro det eller ej, och jag vet inte om jag känner mig mogen. Men vi ska lätt ta och göra den sista tiden till den bästa!

Hur känner du inför skolavslutningen? Rösta på nya frågan, flera alternativ är tillåtna.

Må väl
Peace out