Skit samma att skriva om vad som hänt alla dagar sedan sist, Det spelar ingen roll.
Det som spelar roll är att vi nu har slutat nian. Vi går inte längre i 9a eller 9b och vi kommer aldrig att göra det igen. Vi tillhör inte längre Rörsjöskolan/Zenith och kommer aldrig göra det igen. Vi har inte lektioner alla tillsammans längre och kommer aldrig ha igen.

Okej. I tisdags hade vi först klasskamp, fast det behöver jag inte skriva så mycket om för då blir väl de dåliga förlorarna bara sura ;) Så skit i det.
På kvällen var det bal. Alla gamla klassfoton satt uppe på väggarna. Eller alla är faktiskt att ljuga, för det fanns ju inte från dagis. Jag vet inte hur många som vet om det, men jag, melinda och alle har gått i samma klass sedan vi var 1 eller 2 år! Vi har varit klasskamrater i typ 14 år. Men de fotona fanns inte uppsatta, men vad gjorde det? Ingenting.
Det var ett kul sätt man skulle hitta sin partner på, synd bara att killen till min lapp inte fanns. Så Kerstin fick fixa till det och jag hamnade tillsammans med Musti. Men de flesta andra verkade hitta rätt och alla var nöjda och glada så vitt jag vet. Lärarna sjöng och vissa blev väldigt berörda. Sen höll Rami och Max också tal om deras bästa minnen.. Suck.. Om jag skulle berätta om mina bästa minnen så skulle det bli en hel bok. Jag har alltid trivts sjukt bra på rörsjö. Jag tror faktiskt de flesta gjorde det. Typ alla grät iallafall på skolavslutningen, fast det tar vi sen.
Efter balen, eller ja lärarmiddagen, gick vi några stycken en promenad igenom stan. Man fick nästan lite gåshud av välbehag. Så bra man trivs med dessa människor! Asså de jag kommer sakna mest är nog de som man nästan aldrig snackade med. De som man egentligen inte hade någon speciell relation med, men som gjorde rörsjöskolans 9or till just rörsjöskolans 9or! De som man inte kramade om på avslutningen för att det kändes lite konstigt, men som man ändå trivs med på nåt sätt. Man bara trivs med att ha de där i närheten dag ut och dag in, år ut och år in.
Tänk ändå, vi har sett varandra i princip varenda dag i flera år! Man har sett varandra vara trötta, koncentrerade, glada, arga, nervösa, uttråkade, roade, spända, ointresserade, smått sjuka och så vidare. Och allt detta har man varit tillsammans. Man har suttit och koncentrerat sig på nåt prov medan alla andra i klassrummet är likadana. Man har varit uttråkade tillsammans på någon tråkig lektion och samtidigt varit sjukt ointresserade. Alla har blivit nyfikna tillsammans när vi fått reda på att vi ska se en film på letionen, eller när vi ska få tillbaks våra prov som vi koncentrerat oss så på. Vi har alla tillsammans suttit halvsovandes utanför klassrummet för att vänta på dagens första lektion. Mattelektionerna tillexempel, de var speciella. Läs om en vanlig mattelekton i Adams grupp på http://nonaame.blogg.se/. Aldrig mer, never again..
Däremot kan vi fortfarande ha kul tillsammans. Kanske inte på samma sätt som tidigare, men visst kan vi umgås allihopa. Det SKA vi göra.
Dagen efter lärarmiddagen var det iallafall skolavslutning. Var alltför hes för att sjunga överstämma i kören, men det funkade tillslut iallafall! Fast jag var tvungen att ta av mig skorna, faktiskt. Vet inte om särskillt många märkte det, men jag var barfota! Och tur var väl det, annars hade jag nog snubblat på en massa sladdar när jag skulle ta rektorn och marina i hand och tacka för priset. Efter kyrkan fick vi betygen. Många grät, eller ja typ alla grät. Utom jag... Jag kände mig helt känslokall och tyckte det var helt bull att jag inte grät, för det SKA man ju göra. Vi gick ut 9an ffs, det är ju sorgligt ju! Jag var övertygad om jag att jag skulle böla mängder, men nä. Inte en enda tår. Däremot skrattade jag endel för att alla andra var så söta och rödögda. Vi tog en sista runda i alla klassrum och fick en hel massa flashbacks. Från klassrummen vi hade i sexan och en massa annat. Några timmar senare käkade vi lunch några av oss. Jag kände att jag bara ville, ville vara tillsammans med alla.
På kvällen fick jag det. Ialla fall de flesta kom till annas, martins och robinas lokal. Här blev jag faktiskt sentimental och grät några tårar, men sen var det bara kul. Ni som var där vet ju vad som hände så varför berätta det en gång till? Nian kunde inte slutat bättre.
Tack för att ni alla varit en så stor del av ens vardag under en sjukt lång tid! Vi känner nog varandra bättre än vad vi tror...
Slutet gott, allting gott
Och som Armin så klokt sa; Nu är vi inte klasskompisar längre, vi är vänner.
Men kommer sakna er alla som fan