Måste bara säga att jag är lite stolt över mig själv
för det får man väl ändå lov att vara?

Jag har gjort det läskigaste man kan göra. Sjunga en svår lugn vacker sololåt, med endast pianokomp, dålig i halsen, i aulan.

I måndags slutade jag skolan kvart i fyra. Efter det gick jag, amanda, max, mette, petter och agnes till D-huset för att repa lite. Sen stack vi till McDonalds och käkade där ett tag (pommes+mjukglass=BÄSTA kombinationen!). Tillbaks till heleneholm. Klockan 6 var det soundcheck och jag tyckte inte det kändes särskillt bra. Hostade som en idiot hela dagen och hade varit dålig i halsen de senaste dagarna så var väldigt osäker på de höga tonerna. Vi körde bara en vers+refräng och jag tyckte inte det lät helt stabilt. Efteråt gick jag, max och amanda upp till D-huset igen med Daniel (vår sånglärare) för att köra igenom våra respektive låtar igen och sen gå igenom tenorstämmorna i några låtar som gospelkören sjunger som vi ska hoppa in i. Då kändes det bättre iallafall.
När vi var klara var klockan snart 7 och publiken började strömma in. Sång efter sång, sen var det amandas tur. Hon var såklart jättebra som alltid. Fick helt mycket jubel när hon gick upp på scenen. Och sen var det jag dårå.
Jag var ändå inte så jättenervös. Eller.. det kunde ju varit värre. Jag blev presenterad, gick upp. Fick ett uppmuntrande leende av daniel som satt vid pianot. Och så började introt.
Shit va man inte såg publiken pga av lampan. Lite läskigt att inte se några ansikten, man kan ju inte vara säker på att de kollar. Fast jo det gjorde de. Okej, jag började sjunga och det kändes rätt bra faktiskt. Fick till en bra känsla också. När refrängen kommit en gång och det gått bättre än vad jag trott slog det mig plötsligt att det faktiskt var väldigt många som lyssnade. Eller, jag hade ju såklart tänkt på det men nu började jag ändå bli lite nervös för tänk om det inte skulle fortsätta lika bra? men det var ju bara att köra på och det blev faktiskt bra. Tyckte tillochmed jag hörde nån som viskade "så bra hon är!" fast det kan ju ha varit inbildning, haha. Har dock efteråt fått höra väldigt många fina kommentarer och komplimanger och hela TRE stycken har sagt att de fick gåshud. Det är ju grymt kul att få höra.
Så nu vill jag upp på scen snart igen.
Några nummer efter mig var det max. Han. Var. AWESOME!

Det var dagens lilla historia

Må väl
Peace out

Höstbloggen
eller vinterbloggen..? för idag kom de första snöflingorna.

Min bror har kommit igång lite lite med sin blogg igen och jag saknar rätt ofta att skriva. Men ju längre tid det går, desto mer meningslöst känns det. Eller nä, meningslöst är fel ord. Men det blir svårare och svårare att veta vad man ska blogga om. Just idag så tänkte jag att jag faktiskt måste nämna att det snöat eftersom... ja.. det kan ju vara bra att veta.. någongång. kanske.

Jahaja, vad har jag mer att berätta? Just det ja! Skulle nämna att Kamil fick en kram idag eftersom han fyllde gammal gubbe (18) igår.

Idag är tredje dagen efter höstlovet. Det var ett rätt trevligt lov, chillade i både Bjärred, Billinge och Åkarp. Kan man säga "både" när det är fler än två grejer efter egentligen?
Veckan innan lovet var det turnévecka och vi åkte runt och spelade på typ sex olika skolor. Heleneholm är spännande.

Peter Jihde är underskattad asså! Han har inte alls löjlig frilla och är inte alls töntig eller sliskig. Kvick, fyndig och professionell är vad han är!

På fredag är det sprutdags. Svinisen ska besegras! Känner mig dock inte helt kry just nu faktiskt. Det får bli min flykt från denna sidan. Uppmuntra mig att börja skriva mer igen!

Må väl
Peace out